utedasset

....det är inte vårat beslut att fatta, för beslutet är redan taget och nya master byggs konstant.
Frågan är varifrån behovet kom. Jag själv har inte sett något behov av en sådan teknik. Behovet har skapats av tillverkarna genom bekostade reklamer (titta i alla tidningar, alla reklampauser på tv). Att du kan se den du pratar med var inte någon hit. De flesta är nöjda med att slippa se den de pratar med, därför inriktar reklamen sig numera på att man kan se på tv, ladda ner musik och se musikvideor på sin mobil, men är det ett behov som finns, eller ett behov som skapas för att tillverkarna ska tjäna pengar.
Det är företagen, med sina egna forskningsrapporter som har fått regeringen att ta beslut om 3G. Ingen har frågat befolkningen om deras behov, och ingen tar heller kritiken på allvar.

Jag tror inte att världen blir en bättre plats för att den utvecklas materialistiskt. Jag tror att det är själsligt vi behöver utvecklas, och jag tror att den matrialistiska utvecklingen hämmar den själsliga. Behov av allt fler och allt mer komplicerade materialistiska produkter är inte lösningen, det är en fälla som vi alltför lätt går in i.

De kommer att slänga upp en 3G mast i närheten av vårat nyköpta hus. Jag visste det innan vi köpte det, och det hindrade oss inte att köpa det, men det finns en oro. Att strålning inte påverkar oss tror jag är ren lögn. Frågan är om det skadar oss. Jag hoppas inte. Men ingen kan veta vad det gör i längden, eftersom det inte har funnits så länge. Därför tycker jag att det är dumt att gå så snabbt framåt. Det är bara girighet som har tvingat fram detta snabba förlopp, det är girighet som gör mina barn till testpersoner....

Ibland så fungerar faktiskt arbetsförmedlingen.
Igår eftermiddag ringde de från montessoriskolan och frågade om jag kunde jobba idag. Hon hade fått mitt namn av min handledare på ams. Lärarna skulle ha planering hela dagen och de behövde en extra som kunde ta hand om fritidsbarnen efter skolavslutningen.
Det var åtta år sedan jag jobbade på fritids sist, men efter ett par timmars förvirring gick det ganska bra. Jag hoppas de tyckte det också så de ringer mig igen om de behöver hjälp. Det var skönt att komma iväg och göra något vettigt en stund...

Happy birthday to me
Happy birthday to me
Happy birthday dear Klara
Happy birthday to me

"Med acceptans menas att välja att se, ha och stå ut med både den inre och den yttre verkligheten utan att fly, undvika, förvränga eller döma den och handla utifrån denna verklighet effektivt och i rikning mot sina värderingar och mål."

Hon koncentrerar sina övningar runt att acceptera nuet; öppna händerna, slappna av, se din omgivning, beskriv din omgivning utan att döma, se din kropp, beskriv din kropp utan att döma, se ditt inre och dina känslor, beskriv dem utan att döma. Något som kräver träning men är mycket givande.

Om jag jämför de båda böckerna med varandra så känns "Vem är det som bestämmer i ditt liv" mycket mer positiv och optimistisk; "Välj att leva i nuet", medan Anna Kåvers bok känns tyngre och verkar fastna på problemen. Lite för mycket av "acceptera att du inte kan acceptera" och lite för lite "lär dig att acceptera att du är lycklig". Övningarna som sträckte sig över sista tredjedelen av boken var dessutom ganska upprepande och intetsägande, men kan säkert fungera bra för specifika acceptansproblem.

Något som kan ha påverkat mig i åsikterna om böckerna kan faktiskt vara en sådan sak som böckernas färg. Åsa Nilsonnes bok är hoppfullt gul medan Anna Kåvers bok är hopplöst grå...

...men det tog sin tid. Det var nog rekord för den här boken, det var minst två veckor sedan jag skev färdigt förra kapitlet, om inte mer. Men det har dykt upp en del andra saker, husköp till exempel, och några måste-läsa-böcker ("Harry Potter och halvblodsprinsen" bland annat), och sen var jag själv i flera dar med barnen och då hinner man inte mycket mer.

Nu är kamelerna i alla fall packade och alla färdiga för att ge sig av på expeditionen till bergen för att rädda farbror Thorsten och hans katter från magihålet och för att se om soluppgången där uppe verkligen är den vackraste på jorden.

Nä, nu blev jag sugen på att fortsätta, jag återgår till boken...

Snart är det min födelsedag, på lördag för att vara exakt. Tjugosju fyller jag.
Tjugosju har varit någon sorts gränsålder för mig. I nedre tjugoårsåldern tänkte jag på tjugosju som en ålder då jag kommit en bit påväg i mina strävanden, var mer självsäker och hade tydligare mål.
För ett år sen, när jag fyllde tjugosex, tänkte jag: "Bara ett år kvar till tjugosju. Jag undrar var jag befinner mig då och om jag kommer att känna mig så vuxen som jag inbillat mig att jag skulle vara..?"

Nu har jag tre dagar kvar...

Men faktiskt, jag börjar känna mig som tjugosju. Lite tack vare ett huskontrakt som kom med posten häromdan. Lite tack vare att jag börjat skriva igen och därmed återknyter till en av min barndoms högsta drömmar. Lite tack vare sången och träningen som har fått mig mer harmonisk och säker. Mycket tack vare min familj och vår nya familjemedlem.

Dagen efter min födelsedag har kören julkonsert i Svalövs kyrka (klockan 18.00 om du har vägarna förbi). Igår hade vi vår sista repetition. Det gick överraskande bra med de flesta sånger, men några var fortfarande helt nya för mig då jag missade förra veckans övning. Jag tror ändå att det kommer att låta jättefint på söndag och jag ser fram emot att sjunga. (Det blir roligare i kören för varje gång, synd att jag måste flytta ifrån den om ett par månader, vi får väl starta en egen kör i kleva, är du med Olga?..)
Mina systrar i Lund med respektive kommer på konserten, och sen äter vi något gott efteråt hemma hos oss och firar att jag fyllt år. Självaste födelsedagen tänkte jag fira med min lilla familj, på så sätt sträcker jag ut födelsedagen över hela helgen, hihi.

...vi fick huset, och för utsatt pris också. Det känns helt overkligt att vi har ett hus som vi kan flytta in i när vi vill, och jag har inte ens sett det IRL, det får vänta tills vi kommer upp till julhelgen.
Slutgiltiga flytten blir väl inte förrän till sommaren, eftersom vi har lovat Douglas att han får gå färdigt första klass här i svalöv, så det kommer antagligen bli mycket åkande fram och tillbaka de kommande månaderna (måste skaffa bil också).
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, är nog fortfarande i chocktillstånd (är det sant? drömmer jag?)

blöta pussar till alla 

min käre sambo har åkt norrut för att ta en titt på det omtalade huset och ett snack med banken...
...tänk om det är här vi kommer att bo : )

Jag har skaffat ett tremånadersabbonemang på hälsomagasinet. Sist jag var där var våren innan jag blev gravid. Nu, ett och ett halvt år senare känner jag att det är dags att komma i form igen. Jag började lite lätt med hälsogympa i onsdags och fortsatte med fitnessyoga idag på morgonen. Det var inte riktigt som den yoga jag är van vid. Rörelserna gjordes mer i ett flöde, utan avslappning imellan, där man om och om igen gick tillbaka och utgick från hundens position. Solhälsningen var också annorlunda, och avslappningen, som bara var några minuter på slutet, var helt oguidad. Instruktören var säkert bra egentligen, men jag saknade Mariannes milda stämma och guidning.
Men visst var det en skön start på lördagmorgonen....

Äntligen har vi fått vårat nya fadderbarn. Det är en liten tibetansk flicka som heter Tenzing. Hon är lika gammal som Douglas, alltså några år yngre än våra två andra fadderbarn Gaslin (Haiti) och Keeme (Botswana). Det är Svensk-Tibetanska skol- och kulturföreningen som håller i fadderförmedlingen. De arbetar för att alla tibetanska barn ska få gå i skolan, lära sig läsa och skriva på sitt eget språk och lära sig om sin unika kultur, det är klart att vi måste hjälpa till...

Nu var det då dags för alla julkalendrar. Det var meningen att douglas skulle vakna av att radions julkalender gick i gång kvart i sju, men timern var inte rätt inställd, så jag fick springa in på hans rum och sätta på radion manuellt tio i sju. Kvart över sju var vi alla påklädda och satt med varsin kopp varm choklad framför tvns julkalender "en decemberdröm". Överraskningen vid frukostbordet var att jag hade smulat ner pepparkakor i müslin. Douglas visste om det och fnissade hemlighetsfullt när han upptäckte bitar i sin tallrik, Fredrik blev mindre glad, men man kan ju inte göra alla glada...För övrigt hade vi levande ljus vid frukostbordet, och det ska vi fortsätta med terminen ut.