utedasset

nu ligger hon i mitt knä, hon är nog det keligaste som går på fyra ben...

fast nu är hon lite kraftigare, hon har växt om sin styvsyster...

Han har blivit så bestämd, vår lille Rasmus, och jämt vill han vara hos mamma.
Vi har skämt bort honom med att bära honom när han ska sova, men han börjar nu bli lite väl tung att gå omkring med. Förut kunde vi sitta med honom i famnen och vyssja, men nu går det inte, då blir han arg.
Jag försöker få honom att somna själv i sin säng, men snart så vänder han sig upp och reser sig till stående, skrikandes eller skrattande, det varierar lite.
 
För nu har han börjat resa sig och han reser sig hela tiden, mot allt han kan hitta. Favoriten är ju mamma givetvis, då klättrar han upp och ställer sig och håller i mina dreadlocks för att hålla balansen. En annan favorit är att absolut vara tvungen att ställa sig upp mot skåpet när vi ska byta på honom. Det är en omöjlighet att få honom att ligga på rygg. Nu har han ställt sig upp mot fotöljen, för i fotöljen ligger Grynet, en av katterna, och han är väldigt förtjust i katterna. Katterna är inte lika förtjusta i honom, men de är oerhört toleranta och har aldrig gjort honom illa.

Nu kryper han in i köket, jag får väl gå efter och se vad han håller på med....

Igår var jag på körövning igen. Vi ska sjunga på söndag, på första advent, tillsammans med den andra kören och barnkören. De andra vär välbekanta med sångerna och stämmorna, för mig var de nya, men det ska nog gå bra, det är bara några ställen jag måste titta lite närmare på innan söndag.

Idag var jag också uppe på församlingshemmet. Det är där spädbarnsrytmiken är, och barntimmarna. Vi brukar alltid fika på barntimmarna efter rytmiken tillsammans med de andra mammorna och barnen.

Ikväll ska jag dit en tredje gång inom loppet av ett dygn. Då är det julpyssel för föräldrar och jag ska göra en julkrans och äta jullandgång.

Tangentbordet på laptopen fungerar igen. Det bara la av för några dagar sedan, men nu funkar det igen, utan att vi har gjort någonting. Det var lite surt att bara kunna använda musen, men det gick, så länge jag höll mig borta från min bok, och behövde jag verkligen skriva någonting (typ lösenord) så gick det att få tangentbordet att fungera i en sekund om man tryckte ner den vänstra inbyggda musknappen...teknikens under...

Idag har vi tapetserat med serietidningar i Douglas kartonghus.

Vi kikar också lite på ett riktigt hus som ligger ute på nätet för 325 000 kronor. Det ligger jättevackert på mössebergs nordöstra sluttning med en parkliknande trädgård och två sidobyggnader (ett garage med förråd och en snickarbod med förråd). Huset är i tegel med terass, balkong, källare och lagom stort för en liten familj.

Skulle vilja se det med egna ögon och inte bara genom mäklarens kamera...

Skulle vilja ha 325 000 kronor...

Rasmus var ganska mammig hela förmiddagen, så det blev inte mycket skrivande. Istället satte jag mig och spelade gitarr för honom, det brukar han gilla. Jag lyckades till och med komponera ihop en egen låt om hösten. Här kommer texten;

Löven har fallit
Från nästan alla träden
Och det har blivit grått och trist och kallt.
Natten blir längre
Men en stund på dagen
Lyser solen över allt.

Fast det känns trist så ska du se
Att ljuset återvänder det
Och vintern har också nåt att ge
Visst så känns sommaren för kort
Som vanligt har hälften regnat bort
men strunta i vädret, för solen lyser om du bara vill

Visst är det lättast
Att le i solsken
Men ingen har sagt att det är lätt
Det gäller att hitta
Solen inom sig
att göra det själv, på sitt eget sätt

Fast det känns trist så ska du se
Att ljuset återvänder det
Och vintern har också nåt att ge
Visst så känns sommaren för kort
Som vanligt har hälften regnat bort
men strunta i vädret, för solen lyser om du bara vill

Lille Rasmus, vaknar med oss, eller väcker oss på morgonen runt sjutiden, han är med ett slag och brukar sen somna strax efter nio för att sova ytterligare några timmar. Idag somnade han strax efter åtta istället, medan Fredrik förljde storebror till skolan. Eftersom jag var ensam hemma, och eftersom sängen fortfarande var obäddad, kröp jag ner i sängen igen, för att få en liten tupplur själv. Jag vaknade till när Fredrik kom hem, men låtsades att jag fortfarande som. Han lät oss sova och när vi vaknade nu, en stund efter tio, har han redan gått iväg för att lägga isolering hos en bekant som renoverar ett nyköpt hus.

Det var så skönt att sova extra, och jag känner mig helt dimmig och skön i huvudet efter att ha legat och djupsovit med kläderna på...

Idag är min och Rasmus dag, eftersom Fredrik antagligen kommer att vara borta ganska många timmar. Är han glad och på upptäckarhumör kan han trivas ganska bra nu med att kravla omkring på golvet och känna på saker. (Jaga katter är också ett roligt nöje men de är alltför snabba fortfarande. Ibland stannar de trots allt kvar och låter honom rycka lite i svansen innan de sticker iväg...)
Är han på det humöret kan jag kanske fortsätta lite på kapitel sju som jag började på igår, annars får jag vänta tills nästa tupplur, eller tills Fredrik kommer hem.

...och nu börjar det bli riktigt spännande.

Jag satt och skrev i två timmar idag, det kändes som tjugo minuter.

Något annat jag tänkt på den senaste tiden, eller rättare sagt, mina fingrar påminner mig, ofta händer det när jag spelar, eller har spelat gitarr; fingrarna vill spela cello...
Jag spelade cello i tre år. Kanske var det tre år, kanske fyra, men det var när jag fortfarande var barn till både kropp och sinne, och jag undrar om mina fingrar minns, eller om de bara längtar.

Det kostar en del om man vill köpa sig en cello. Femtusen är billigt för en duglig nybörjarcello, tiotusen inte ovanligt, och det ligger ute en cello på blocket för 200 000 kr. Mina fingrar får hålla sig till tåls ett tag till..

Jag vet inte varför jag så gärna vill kolla på skiten. Jag ger alltid ifrån mig ett argt stön när avsnitten är slut för man blir bara mer förvirrad och irriterad. Ändå blir jag som beroende av att veta fortsättningen.
Det skulle vara säsongens bästa avsnitt, och visst var det spännande, men det var en del riktigt fåniga kärleksscener, och att hon skulle dö kändes ganska onödigt....

Den enda dramaserie jag följer för tillfället är Lost. Vi har sedan någon gång i våras då vi tröttnade på att vänta laddat ner avsnitten allt eftersom de kommer ut i USA. Nu är det dags igen. Idag laddade jag ner avsnitt 6, andra säsongen. Det ska vara det avsnitt alla kommer att prata om enligt trailern...vi får väl se.

...så väntade två brev på mig när jag kom hem. Ett där de frågade om jag fortfarande sökte arbete, och ett där det stod att de hade avskrivit mig för jag inte hade hållt överenskommelsen.
Överenskommelsen var att jag innan den 28e varje månad skulle skicka en mail till min handledare där jag berättade vilja jobb jag har sökt, jag skickade en mail den 26e där jag redovisade fem jobb som jag sökt och trodde därför att allt var bra.
Efter att jag lugnat ner mig och kommit fram till att det bara var att acceptera situationen (inspirerad av boken jag läst på tåget), och att allt skulle lösa sig, jag hade ju inte gjort något fel, gick jag in på min mail för att kolla när det var jag skickade mailet. Där hittade jag en ursäktande mail från min handledare där han skrev att han tappat bort min mail (hur man nu kan göra det). Snacka om kompetent personal på arbetsförmedlingen...

Boken:
De befinner sig i en beduinby någonstans i öknen. Jag har lite svårt att formulera med ord hur det ser ut och hur barnen upplever det, men det börjar klarna. Det räcker att jag lyckas med ett par meningar så brukar det flyta på igen sen.

Rasmus:
Han har två tänder som växer i underkäken, och jag tror det är därför han är så gnällig och klängig. Han har blivit rörligare också, nu går han inte med på att bli lämnad på filten i storarummet utan kravlar efter oss ut till hallen. Han suger inte bröstmjölk lika ofta längre. Ett par gånger på morgonen, en gång på kvällen och när han vaknar på natten. Det märks i brösten, för när han blir riktigt sugen tömmer han dem helt och de fylls inte på lika snabbt längre.

Douglas:
Jag skickade honom att köpa mjölk på pressbyrån igår, det är tvåhundra meter bort ungefär. Jag hade redan kokat gröt när jag upptäckte att mjölken var slut. Fredrik var på Yoga och Rasmus var smågrinig, så jag bad Douglas. Först fick jag tjurläpp och ett trotsigt "NEJ", men när jag sa att han fick köpa någonting till sig själv att äta efter gröten sa han att det var OK. Han fick två tior med sig.
När han kom tillbaka en stund senare var han ledsen. Han hade köpt mjölk, men inget till sig själv. Han förstod inte vad det kostade. Han hade tittat på kinderäggen, men förstod inte vilket pris som hörde till dem, och han tänkte inte på att han kunde fråga, därför kom han hem med bara mjölk.
Jag lovade honom att vi skulle köpa ett kinderägg idag när jag hämtat honom från skolan. Då ska jag visa hur priserna fungerar.

Övrigt:
Jag har börjat sticka. Jag stickar en jockoapa till Rasmus i julklapp. Den blir faktiskt ganska lik orginaljockon. (Jocko är min gosedjursapa från när jag var liten).
Jag läser boken om acceptans, samtidigt som jag läser "den Vite massajens dotter", om vad som hände sen. Jag uppskattar breven som massajens lillebror James skriver, de är så raka och vackra, än så länge i alla fall.

Huset vi tittade på låg underbart i en liten insynsskyddad skogsbacke, långt ifrån stora vägar. Men det var i sämre skick än vi hade hoppats, och vi fick inte riktigt den där känslan som man vill ska infinna sig.

Veckan i föräldrahemmen hade sina ljuspunkter men det var skönt att komma hem igen.

När jag kommer hem till mina föräldrar brukar jag titta efter om min mamma har skaffat någon ny bok,. Den här gången hittade jag boken "Vem är det som bestämmer i ditt liv" av  Åsa Nilsonne. Det är en guide till "medveten närvaro", hur man själv kan påverka sitt  liv genom att  bestämma över sina tankar och närvara i nuet.  Hon liknar vårat inre med en teater, där vi själva är teaterdirektören det är vi själva som väljer vad som ska stå på scenen.
Hon upprepar också om och om igen de fyra hörnstenarna; Observera, uppmärksamma händelser, känslor, tankar och reaktioner.
Beskriva; Sätt ord på det du upppmärksammar.  Skilj reaktioner från det som utlöser reaktionerna, se tankar och känslor som subjektiva reflektioner över situationer.
Inte döma; observera och beskriva utan att fastna i värdeomdömen.
Delta; Att delta i det som händer utan att ha uppmärksamheten riktad mot sig själv.
Hon tar upp delar som känslor, tankar, tid, kroppen, relationer och sömn och ser allt ur ett  medvetet-närvarande-perspektiv.
Jag rekommenderar alla att läsa boken, som är kort och enkel. Du läser den på ett par timmar.
Som systerbok till denna finns också "Att leva ett liv, inte vinna ett krig"  av Anna Kåver, som handlar om acceptans. Den fanns inte i mammas bokhylla, men däremot i svärmors, så jag ska se till att läsa den också, sen kan jag ge en resumé.....

Det är så mycket som påverkar mina tankar och handlingar. Mycket gör jag bara för att jag ska, eller för att det förväntas, eller för att det inte verkar finnas några alternativ. Jag försöker skala av så mycket jag bara kan, gräva så djupt det bara går, för att hitta vad som är rätt för mig. Jag har försökt länge, och hela tiden dyker det upp nya hinder på min väg mot klarhet.
Jag tror att en alltför hög dos av intryck i en alltför hög hastighet strular till det i huvudet på mig. (Jag vill hela tiden skriva vi och oss istället för jag och mig, för jag tror att samma gäller för de flesta, men jag tänker bara utgå från mig själv, för det är mig själv det handlar om)
Många intryck, som under åren har format min verklighetsuppfattning, är bara fantasier, påhitt, snedvridningar och båg. Dessa intryck är ofta hämtade från tvn, reklam och veckotidningar.
Nuförtiden föredrar jag att titta på debattprogram, dokumentärer och verklighetsskildringar. De känns inte lika fejkade, och de lurar inte min hjärna lika mycket har jag fått för mig. Men visst händer det att jag tittar på dramaserier och dokusåpor. Bäst vore nog att slänga ut tvn, men det går nog inte min sambo med på.
Samhällets vanor, att det ska vara på ett visst sätt, för det har alltid varit så (alltid är en lång tid och det ordet passar egentligen inte in) är också ett problem jag fightas med. Jag har andra ideér, och det är mycket som jag inte förstår i vårat i många fall alltför kortsiktiga samhälle.
Hur började alltihopa, vad var meningen, vart är vi på väg. Finns det någon möjlighet att hitta tillbaka till kärnan i allt dettta kaos....