utedasset

Jag ville ha en hemförlossning. När jag födde vår son Rasmus två år tidigare så föddes han i vardagsrummet i vår lägenhet i Svalöv med två hembarnmorskor närvarande. Hemförlossning fanns i tankarna redan innan jag blev gravid den gången och kändes som en självklarhet när jag nu blev gravid igen.

På mödravården var de positiva, släkt och vänner likaså. Det gick ju så bra förra gången, och det fanns hembarnmorskor att tillgå även i den här delen av landet.

Ett krux fanns bara. Mellan den tredje och sjunde maj skulle hembarnmorskan vara på jordemorskonferens i Finland. Ville jag ha hennes hjälp så fick jag inte föda då, för den assisterande barnmorskan ryckte inte ut på egen hand. Med beräknad förlossning den nionde maj, och då Rasmus föddes fem dagar innan beräknat förra gången så var det ju inte de lämpligaste datumen som hon skulle vara borta. Jag hoppades på att föda innan hon åkte så jag slapp fundera på vad jag skulle göra om förlossningen satte igång när hon var borta, men trots försök med storstäd, ananasfrossa, stark mat och spring i trappor så gick dagarna utan minsta tecken på förlossning.

Den fjärde maj började det hända saker. På eftermiddagen kom förvärkarna regelbundet en gång i kvarten och på natten till lördagen låg jag i flera timmar med värkar var tionde minut. Nu är det dags, tänkte jag, men när jag vaknade på lördagsmorgonen var alla tecken borta. Förvärkar hade jag fortfarande, men nu mer sporadiskt och i samband med rörelse. De hade definitivt ändrat karaktär efter nattens aktivitet, men jag visste inte om jag kunde vänta mig någonting.

Vid ettiden åkte vi in till stan för att fira min far som fyllt år dagen innan. Klockan tre var vi tillbaka hemma och värkarna tilltog en aning i både styrka och regelbundenhet.

Jag vandrade omkring en stund i trädgården och kände plötsligt hur det började sippra ut någonting under en värk. Jag gick in för att se efter såg att jag hade fått en blödning.

Ok, inte vattnet då, en blödning kan man ju få i alla fall. Jag tog på mig en av bindorna jag köpt till avslaget och gick ut i trädgården igen.

Blödningen fortsatte, och då den var väldigt slemmig förstod jag tillslut att det måste vara slemproppen. Inte förrän då berättade jag någonting för Fredrik, då jag fick för mig att en blödning säkert skulle skrämma upp honom.

Klockan halv åtta åkte Fredrik iväg för att hämta Douglas på hans tredje födelsedagskalas för dagen. Jag stannade ute med Rasmus i trädgården, utan att säga hur kraftiga värkarna hade börjat kännas, och jag hoppades att han inte skulle dröja för länge.

Jag tog emot värkarna med glädje, trots att de började kännas ordentligt och jag måste andas igenom värktopparna. Det var en oerhörd kraft jag fylldes med när värkarna kom, och i trädgården kändes det som de kunde få utrymme och jag kunde slappna av, så jag stannade i trädgården tills det blev mörkt. Jag gick omkring och luktade, lyssnade och insöp grönskan och livet, stannade till när värkarna kom och gungade på höften medan jag andades genom topparna. När det inte räckte med att andas visade min kropp att jag kunde stampa. Jag gungade då från sida till sida och stampade i marken medan jag andades, och det var helt underbart.

Mamma ringde vid niotiden och undrade om hon kunde dricka ett glas vin. Jag hade förvarnat henne att jag kanske skulle vilja ha hennes hjälp som sjuksköterska ifall jag skulle behöva en spruta om jag blödde för mycket efteråt. Det fick jag nämligen gången innan. Alla mediciner och grejer fanns ju på plats i barnmorskornas väskor som de lämnat på hembesöket.

Vi förklarade att det inte var någon bra idé att dricka vin, för det var verkligen någonting på gång.

Barnen hade Fredrik fått i säng när jag tillslut kom in från trädgården. Värkarna var kraftigare och jag gick in i vardagsrummet där jag vilade ut i soffan mellan värkarna och ställde mig upp framåtlutad med händerna på fåtöljens handtag, andades, gungade och stampade i golvet under värktopparna. Under de värkarna kände jag verkligen hur barnet borrade sig ner och det högg till ordentligt ibland i blygbenet. Fredrik började också ge mig massage som helt tog bort de smärtsamma topparna.

Han frågade om han skulle ringa min syster Olga. Hon hade lovat att vara barnvakt om det skulle bli något. Jag svarade att om han inte ville ta hand om barnen när de vaknade skulle han nog ringa, för jag var inte kapabel att ta hand om dem.

Mamma ringde. Hon hade pratat med en barnmorska hon kände och fått reda på att Lena, den barnmorskan som skulle ha assisterat hembarnmorskan här hos oss om hon inte hade varit bortrest, jobbade natt på förlossningen, och hon kunde säkert fixa så vi kunde få en hemförlossning på sjukhuset om vi ville.

En hemförlossning på sjukhuset, säkert, det var ju hemma jag ville vara.

Jag tog ett bad. Det var jätteskönt att krypa ner i det varma vattnet. Värkarna blev mindre smärtsamma och jag upplevde dem som mindre täta också.

Jag försökte känna efter hur öppen jag var. Jag hade försökt flera gånger tidigare, men jag tyckte det var svårt att veta riktigt hur det skulle kännas. Jag kände definitivt ett huvud genom hinnorna i alla fall, och det var mycket längre ner än tidigare.

I nästa värk kände jag hur vatten pulserade ut. Kanske hade jag retat hinnorna när jag var där och kände, kanske påskyndade jag vattenavgången en aning. Det var en häftig upplevelse. I min första förlossning så tog de hinnorna för att sätta igång värkarbetet, i den andra gick vattnet i en krystvärk. Denna gången kunde jag verkligen känna efter hur det kändes när fostervattnet strömmade ur mig.

Jag bestämde mig för att det var slutbadat och gick in i lekrummet där Fredrik hade förberett för förlossning på golvet. Med några kuddar till hjälp lade jag mig i en avslappnad ställning och försökte vila ut. Douglas kom ner en stund och höll mig i handen. Fredrik masserade mig under värkarna och jag låg och slappnade av mellan varven. Jag var riktigt avslappnad. Det kändes helt fridfullt och harmoniskt i de generösa pauserna mellan värkarna.

Mitt i friden dök mamma upp. Hon kom i förhoppningen att hon skulle få köra oss till förlossningen. Jag kände att jag inte ville vara någon annan stans i världen än där jag var just då och att en bilfärd helt och hållet skulle förstöra det positiva arbete som det kändes som vi utförde och förvandla det till ängslan och smärta.

Jag tyckte att mammas oro störde och sa åt henne att gå upp till min syster med sambo som befann sig med barnen på övervåningen.

Plötsligt fick jag en riktigt kraftig värk. Massagen hjälpte inte. I nästa värk började det rinna blodigt slem. Jag borrade ner huvudet i kuddarna och började vråla, som en ko, eller en gorilla. Riktiga urvrål hämtade från tidernas begynnelse. Jag stampade och vrålade, vilken frigörelse?

Pauserna mellan värkarna var fortfarande generösa, och underbara. Jag stod på alla fyra och såg hur blodigt slem rann ur mig samtidigt som jag kände en sådan underlig frid. Allt är bara bra, helt perfekt, underbart. Sen kom nästa värk med smärta urvrål och stamp, och Fredrik som fortsatte att massera, fast det hjälpte inte så mycket längre. En värk avslutades med att jag kände att jag ville krysta. En sekund av rädsla kom över mig. Nu skulle barnet ut också, hur skulle det gå? Jag sköt rädslan ifrån mig.

I nästa värk var krystkänslan större, men jag höll emot den, ville inte spricka.

Tillslut gick det inte att hålla emot. Jag krystade ut huvudet och det kändes som värken började avta. Nej, tänkte jag, jag ville inte vänta på nästa värk, och jag tryckte på lite till och ut kom barnet. Klockan var fem över halv ett och jag stod med huvudet nedborrat i kuddarna, precis som förra gången, men denna gång var det min kära Fredrik som tog emot barnet, vår dotter. Min mor fanns någonstans i närheten och gav honom stöd. Hur länge hon fanns där vet jag inte.

Överväldigad av förlossningen och vår dotter minns jag inte så mycket av den första stunden, mer än ett underbart litet skrynkligt knyte och en enorm glädje. Moderkakan kom, hel och fin, och mamma hjälpte till att få navelsträngen klippt.

Familjen kom tillslut ner från övervåningen, utom Rasmus som låg och sov. Jag tog en dusch och satt mig sen vid köksbordet med de andra och lät flickan suga lite från bröstet.

Det var jobbigt att sitta så upprätt. Jag ville ta mig till fåtöljen i vardagsrummet, men när jag reste mig upp svartnade det och jag fick sätta mig ner på golvet. Jag var yr och kallsvettades, men släpade mig bort till fåtöljen där jag tyckte att jag somnade till.

Fredrik och mamma tyckte inte att jag somnade till utan märkte att jag svimmade för någon sekund och de drog ner mig på golvet och bestämde sig för att nu var det dags att åka in till sjukhuset.

Jag gick med på det. Jag hade ju fått min hemförlossning.

Sen fick jag också mitt livs första ambulansfärd, och mat och vila och lite tid för oss själva, bara jag och Fredrik och den lilla flickan.

Jag hade inte spruckit någonting, livmodern hade dragit ihop sig som den skulle och allt var bra med den lilla tösen som vägde 3180 gram (jag gissade 3200) och var 50 cm lång.

Vi fick välja mellan att stanna kvar tills barnläkaren kom vid lunchtid dagen därpå, eller åka hem och komma tillbaka då. Vi stannade kvar, för vi ville inte flänga fram och tillbaka, men förmiddagens timmar blev långa, varje sekund betonades av den tickande klockan på väggen och jag började längta oerhört mycket efter mina andra barn. Tillslut kom vi i alla fall hem igen, tillbaka till platsen där vår dotter föddes.