utedasset

Skönt att vara ledig några dar när jag vet att jag ska jobba fem dagar i följd nästa vecka. Tre dagar på fritids och två dagar som personlig assistent.
Vädermässigt har det varit en händelserik dag idag. Allt från solsken till störtskurar och solregn, men vi såg ingen regnbåge, och vi hörde ingen åska.

Dagens fråga: Om man tar en svartvit bild på en regnbåge,
syns regnbågen då eller blir himlen bara grå?

Fick sparris från Hagalo idag. Det kanske vi kan smaska på till melodifestivalen ikväll.

Jag tog kvällspromenaden igår. Först hade jag tänkt ta svängen upp till fornborgen som vi brukar göra, men jag ändrade mig och vi gick in på traktorvägen nedanför istället. Det var rätt beslut, det kände jag med en gång. Från fornborgen har man en underbar utsikt, man står högst upp, över allt, och det känns på något sätt tidlöst att vandra omkring där uppe. Går man traktorstigen är man inte över allting utan mitt i det, och det kändes extra tydligt igår. Det småduggade och var fuktigt i luften och i markerna, men temperaturen var behaglig och det gick verkligen att känna hur naturen frodades runt omkring oss. Fukten och värmen har fått naturen att explodera och allting var nytt, fräscht och fullt av kraft och energi. Bäckar porlade, fåglar kvittrade överallt och dofter från blommor, träd, fukt och fruktsamhet löste av varandra. Jag avundades Ziggy som har ett mycket bättre utvecklat luktsinne än vad jag har och kan förstå vad han känner för lukt. Själv kan jag bara ana de starkaste dofterna och att placera dem går oftast inte.
Jag fick en känsla av att jag ville ta av mig naken (men jag gjorde inte det), jag kände mig på något sätt obekväm i min fleesejacka och mina gummistövlar som liksom avskärmade mig från naturen. Kanske är det därför som man ska klä sig i naturmaterial, för att inte avskärma sig? För att lättare känna sig som en del av detta magnifika mästerverk?
Vi tog några avstickare från traktorvägen in i den fuktiga skogsmarken, men det var skymning, och då känner jag mig ofta som en inkräktare i skogen och är extra försiktig. Ibland var jag tvungen att stanna till och bara titta och lyssna, eller blunda och lukta. (och ibland blev jag lite sur på mig själv för jag än en gång hade glömt kameran)

Det frodas ute nu, det finns inget att frukta, sommaren ligger framför oss...

Idag var jag på mitt nya jobb, vikarierande fritidsledare på föräldrakooperativet i Borgunda. Jag har ansvar för fritidsbarnen, och det var lite omtumlande nu den här första dagen, men jag tror att det kommer gå bra.

Förutom det kommer jag fortfarande jobba som personlig assistent. Jag ska gå brevid på mina lediga dagar så att jag kan vikariera åt Olga i sommar. Detta ger mig en veckas semester om jag får stanna på dagiset fram till de har sommaruppehåll, men sen är det ju inte heltid på någon av platserna så jag får lite lediga dagar och långhelger emellanåt ändå.

Vilken jobblogg det blev, men det är väl det som har kretsat i huvudet de senaste dagarna...

..fast den här gången är det inte på grund av förkylningen. Nästan hela eftermiddagen har jag läst högt ur "Vargbröder - Havets fångar", det går inte att sluta, både Douglas och jag tycker det är lika spännande. Den första boken var minst lika bra, men nu när vi har läst den första och känner huvudkaraktärerna ganska väl är det ännu mer spännande att följa deras äventyr i andra boken. Igår satt vi ute på gräset i två timmar och läste och idag har vi läst minst dubbelt så länge och även om Douglas löste av mig och läste ibland så läste han kanske två kapitel medan jag läste minst tio. Skulle jag kunna titta ner i min egen hals så skulle jag nog se att den var röd av ansträngning. Vi är redan på kapitel 25, och det var bara ett par dagar sen Douglas köpte boken för presentkortet han fick i födelsedagspresent.
Nästa bok kommer inte ut förrän nästa år, och när jag tänkte på det kom jag att tänka på att vi väntade på att tredje boken i triologin om lejonpojken skulle komma ut. Första och andra delen hade vi som högläsningsbok förra våren och vi turades om att läsa, jag, Douglas och Fredrik. De var riktigt bra och vi har pratat om den lite då och då sen dess. Jag kollade upp om den tredje delen hade kommit ut, och det hade den! Jag beställde den med en gång på det billigaste stället och den kommer i nästa vecka. Det ska bli en överraskning, och säkert en rolig sådan när Vargbröder är utläst och min hals förhoppningsvis har läkt.

Jag hoppas nu att det fungerar att posta inlägget, för det har varit lite problem med blogg.se idag...

Fick ett önskemål från Jenny att svar på några frågor, här är mina svar:

1. Läser du mycket?
Sen vi flyttade till huset har jag inte lyckats läsa ut en enda bok, det är för mycket som händer. Men annars har det varit en åtgång på ungefär en bok i veckan under vintern.

2. Nämn tre av dina favoritböcker.
Jag älskar ju Paulo Coelhos böcker så "alkemisten" får nog bli en favorit. Sen läste vi ju ut högläsningsboken "Vargbröder" igår (vilket betyder att jag faktiskt har läst ut en bok sen vi flyttade hit), och kanske det är för att böcker är som bäst när man nyss läst dem, men det var riktigt spännande och intressant läsning, ungdomslitteratur i högklass. Den tredje, om vi ska ha lite bredd på det hela, så satte "Jag vet varför burfågeln sjunger" ett djupt intryck på mig (och så ser jag den i hyllan och jag har svårt att komma på någon på rak hand) Men några absoluta favoriter är svårt. Jag glömmer oftast av titeln på böckerna jag har läst, det är bara de delar som gjort starkast intryck som etsar sig fast i mitt inre.

3. Har du någon gång funderat på att skriva själv?
Hmm, det gör jag ju. Jag har bara några kapitel kvar av min bok, som jag tyvärr inte får så mycket tid till som jag vill. Sen skriver jag blogg också så klart, och hittar på lite sånger och ramsor och skriver insändare när jag är arg etc..

4. Är du med i någon bokcirkel/bokklubb?
Näe, men Fredrik är med i Bokfront så vi får en bok i månaden i brevlådan.

5. Köper du oftast pocket eller inbunden?
Jag köper oftast billigt. Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men jag håller med Jenny om att det är lättare att läsa en pocketbok.

    rasmus, vil__LLDU skRIVA LITE  vg       bh<dffffffffffffh vi kan skriva något roligt tillzAAQRFT3F2FTGTFTRsammans A34A3X343 §      ssssssssssssssst   TITTATITTATITTA
LEK INTE MED TELEFONEN! titta här rasmuswe ufytjgttxs dÄR v -          A
ska vi v3wQ posta inlägget nu rasmusevbb

...å så har det flyttat in ett par flugsnappare i holken på pilen.

Det är ju så, med låtar, de kommer liksom farande från ingenstans, om man låter dem.
Länge trängde jag bort fåniga rim och konstiga melodislingor som dök upp i mitt huvud, bara för att det inte lät som det "skulle". Men jag har blivit bättre på senare år.
När jag lagar mat kräver jag ju inte att det ska bli gourmetkäk, och när jag påtar i trädgården så måste jag ju inte vara expert med en gång, varför skulle jag då kräva att jag, om jag skulle tillåta mig själv att skriva låtar, måste få dem att låta som det jag hör på skivor och i radion. Det är klart att låtarna ska få låta som de själva vill, det finns ju inga gränser, eller hur.

Två låtar har jag pusslat ihop sen vi flyttade hit. Det är ingenting jag har arbetat på, jag har bara låtit dem komma, och de verkar fylla sin funktion ganska bra.
Den första är energi-låten. Den kom först som ett gäng ackord på gitarren, sen kom melodin och dagen efter, eller nästa gång jag plockade fram guran, kom texten:

"Tänk att allting som finns
det är energi i allt som vi ser
Solen som ger oss liv
det är energi och du och jag med

Ingenting försvinner någonsin härifrån
det bara ändrar skepnad
och sen så kommer det igen på ett helt annat sätt
det är energi, energi, energi, energi.....

Energin behöver plats för förändring
den står aldrig still
och om du låter energin föra dig
tar den dig dit du vill

Ingenting försvinner någonsin härifrån...."

Ja, ja, något sånt var det iallafall, och den är faktiskt ganska energigivande, det är svårt att inte le och dansa lite när man sjunger den.
Den andra låten, motivations-låten, har jag inte skrivit med gitarren som hjälpmedel. Melodin kom till mig när jag flyttstädade i lägenheten i svalöv, och texten kom flera veckor senare. Jag skrev ner den för första gången nu på morgonen, och den går ungefär såhär:

"Ibland så är det tungt och minsta uppgiften kan kännas svår
Du skjuter upp till morgondagen det du skulle gjort igår
Det finns så mycket annat roligare som du kunde göra nu
Men den enda som kan göra det som måste göras det är du

Kom igen, det är ju du som vill ha jobbet gjort
Kom igen och gör det nu så är det över fort

Visst kan det kännas meningslöst när allt måste göras om igen
Men om du inte gör det nu så blir det aldeles för mycket sen
Och du vet säkert om att det går rätt fort bara du sätter fart
Om du kan kalla det för karmayoga och njuta är det underbart

Kom igen, det är ju du som vill ha jobbet gjort
Kom igen och gör det nu så är det över fort."

Den här är jag faktiskt riktigt nöjd med för den fyller verkligen en funktion. Så länge jag inte är så nere att jag inte kan sjunga så är den starkt motiverande och kan lätt få mig att börja diska eller städa eller något annat som egentligen kan vara riktigt tråkigt.
Det blir väl inga radiohits, men det är riktigt bra terapi att skiva lite, och att pussla ihop en låt tror jag är riktigt bra för själen.

Detta är mitt hundrade inlägg, och jag hade tänkt att fira det med en blidserie och lite annat roligt, men just nu kan jag inte riktigt sluta tänka på Dahab.
Dahab är ett av mina paradis på jorden. Jag lämnar kvar en bit av mitt hjärta där varje gång jag reser därifrån och ett övergrepp på Dahab är ett övergrepp på mig.
Första gången jag var där, för nästan exakt fem år sen, var det fortfarande väldigt enkelt med dammiga jordvägar, sittplatser uppbyggda av palmstockar och trasmattor och enkla camps där man kunde hyra in sig för en femma. Ett par år senare gjordes en uppfräshning av stället och när vi var där igen 03 och sen igen 04 hade de lagt sten på hela strandpromenaden, byggt upp muren och bron och många av resturangerna hade bytt ut sina enkla sittplatser mot stolar och bord. Fler och fler hotell byggs också för att locka andra turister än dykentusiaster och backpackers, men campsen finns kvar, och stämningen är densamma, och folket som bor och arbetar där.
Det är blandningen av kulturer och människor och allas intensiva kärlek till platsen som gör det så underbart. Det är egypten utan allt hets, en beduinby som med inspiration från hela världen han blivit ett paradis för den som vill komma bort från verkligheten eller en möjlighet för den som söker ett nytt liv.

Jag vill åka dit.
Det finns måsten som säger gör si och gör så, vardagliga måsten som räkningar som måste betalas, disk som måste diskas, saker som måste skötas om och om igen, och sen finns det måsten som gror inifrån, från hjärtat. När tv slutat sända bilder från mitt våldtagna paradis växer måstet i mitt hjärta, jag vill finnas där, liksom man vill finnas hos en vän som råkat illa ut, jag vill visa mitt stöd, att ingenting kan skrämma bort mig från mitt Dahab, jag vill se att de jag känner där nere är ok, fysiskt och psykiskt. Jag tänker främst på Mo, som bott och arbetat i Dahab i minst tio år nu, och som jag vet älskar stället och livet där.

Jag har hittat en sista minuten resa, 1098 kronor för en vecka. Ekonomiskt sett skulle det funka, jag skulle kunna åka dit. Men min käre sambo är alltför förnuftig, han skulle aldrig göra det, ta hand om hem och familj en vecka för att låta mig följa mitt hjärta. Han är en förnuftig vattuman, jag är en passionerad skytt, ibland är den ekvationen svår. Han förstår inte att världen står kvar även om man prioriterar annorlunda än förnuftet säger, att ibland är det den stora bilden man måste se och strunta i de små problemen som står ivägen.

Mitt hjärta är brustet och det kommer inte helas förrän jag åter sätter min fot på en viss strand vid röda havet, även om jag måste vänta i månader eller år :( innan jag får en möjlighet.

Jag cyklade hem från Olga och Dano idag och tänkte ta en närmare titt på den gamla björken som jag sett tidigare. Den står mitt i en gammal domarring i en hage invid vägen och det är den äldsta och omfångsrikaste björk jag sett. Vid första anblicken ser man knappt att det är en björk då nästan all näver har försvunnit och ersatts av en mörk och grovskrovlig bark. Att den står precis mitt i det gamla stenmonumentet gör synen ännu mäktigare och jag kan inte undvika att tänka att det kanske är bortglömda magiska krafter som har fått björken att bli så gammal och ståtlig.
Jag ställde cykeln, som var tungt lastad med veckans inköp i ekoboden och gick med vördnad fram till trädet, som var större än jag trodde. Jag lät min hand smeka den skrovliga barken medan jag gick runt björken och när jag kom runt på den sidan som inte syns från vägen upptäckte jag att det var ett hål strax över huvudhöjd, björken var ihålig. Jag ställde mig på en sten som låg aldeles intill för att titta in men klev snabbt ner igen, vad var det jag hade sett? Inuti den ihåliga björken hade jag skymtat huvudet på en uggla. Den var inte mer än en meter ifrån mig och jag hade klivit ner för att inte skrämma den. Jag var ju inkräktare på dess territorium. Med dunkande hjärta och stora ögon smekte jag trädet en sista gång innan jag försiktigt smög därifrån. Det var för bra för att vara sant. Mitt i björken, som stod mitt i domarringen, satt en uggla, kanske den uggla som vi brukar höra på kvällarna, och jag hade sett den......

Jag har legat lite på latsidan när det gäller bloggen. Det är inte för att jag har tröttnat utan för att vi för tillfället bara har uppringt internet hemma och det är både jättelångsamt och jobbigt att behöva byta telefonkontakten varje gång. Men snart får vi bredband igen så då ska det väl bli lite oftare.
Jag har börjat lite med det ändlösa trädgårdsarbetet som jag har framför mig. Jag har krattat, rensat rabatter på gamla löv, tagit bort skyddsstaketet runt  de japanska cypresserna och järnekarna och bara gått runt och undersökt vad som tidigare dolde sig under snön. Ziggy har fått vara med mig i trädgården en hel del, och det har gått jättebra, förutom när jag skulle kratta och han tyckte att krattan var en rolig leksak.
Rasmus var på BVC idag och fick en spruta. Han skrek bara lite grann och var jätteduktig. Nu tycker jag att det luktar bajs så jag får väl ta hand om blöjskiten för andra gången idag. (Ser fram emot sommaren då han kan springa naken och lära sig att sitta på potta(?))

Visseligen är vår lilla vovve en apporterande jakthund, men titeln familjens jägare får vi nog ge till Grynet.
Hon har lyckats fånga minst tre möss sedan vi flyttade in. Mössen är helt ok för min del, men när hon tar småfåglarna, de små söta fåglarna som vi hänger ut mat till och som sitter och kvittrar i buskagen, då blir jag faktiskt lite ledsen. Hon kom in med en blåmes härom veckan, och igår upptäckte Fredrik en huvudlös fågel på gräsmattan. Utan huvud var det svårt att se, men de långa smala stjärtfjädrarna och den lilla späda kroppen fick mig att tro att det var den lilla stjärtmesen som Grynet hade gjort slut på.
Jag kan ju inte bli arg på henne, det är ju hennes jaktinstinkt som talar, men jag skulle gärna vilja få henne att förstå att det gör mig ledsen när hon tar småfåglarna.
Stjärtmesen var lite av en favorit, och det är tråkigt att jag inte får se hans vita huvud mer. Men aldrig att jag kommer att missta mig nästa gång en stjärtmes visar sig för mig, så mycket hann han lära mig i alla fall.
Jag får trösta mig med att Grynet ialla fall inte kommer att knipa ugglan, eller hackspätten, eller koltrasten.
(Min nya favorit vid fågelmaten, rödhaken, får hon också gärna lämna ifred.)

Tänk vad underbart att ha en liten hundvalp i huset. Jag kommer på mig själv när jag går omkring och fnissar, bara för att det är så roligt. Det är ju Fredriks hund och jag låter honom ta ledarrollen, det var lättare än jag trodde att hålla mig undan och låta Fredrik styra.
Jag måste hitta den där sladden så jag kan lägga upp massa söta valpbilder, han är så gudomlig.....
Katterna håller sig undan, det är bra att det finns två våningar i huset, och det verkar som de lugnar sig efter hand. Javas tass har blivit bättre också, och hon verkar vara sig själv igen.
Guavan har överlevt förresten. Den står här brevid mig i fönstret som vetter ner mot trädgården. Massvis med färska skott spirar från de nyss så dödslika grenarna och stammen. Den kommer att bli mycket vacker i sommar.

Jag hörde en bofink. Det låter som vår. Snön har börjat smälta i trädgården och det dyker upp snödroppar överallt. Jag blir helt överväldigad för allt nytt jag upptäcker i trädgården så jag har en mycket överväldigande vår och sommar att se fram emot.
Ugglan hör vi nästan varje kväll. Hoo-ho-hooo låter hon från någonstans i mörkret. Vi har inte sett henne(?) någon mer gång men det är väl bara en tidsfråga. Snart har hon inte mörkret att gömma sig bakom längre, det går mot ljusa sommarnätter.
Hackspätten hörde jag idag igen, men jag såg honom inte som vanligt. Jag lyssnade på hur länge han hackade och det var inte mer än en sekund, så jag är lite närmare svaret på vad det är för en hackspätt.

Det var roligt att ha gamlingarna på besök igår. Det är härligt att ha ett hus att ta emot gäster i. Det känns så stort, redan innan vi har fått i ordning vardagsrummet.
Trots att det kanske låter lite dumt så är det underbart att vi slipper se och höra varandra hela tiden. Vi kan vara i olika rum, på olika våningar eller till och med i olika byggnader. Det är lättare att veta var man har sig själv då på något sätt....

Nu ska jag skriva på min bok, det var länge sedan.....