utedasset

Visseligen är vår lilla vovve en apporterande jakthund, men titeln familjens jägare får vi nog ge till Grynet.
Hon har lyckats fånga minst tre möss sedan vi flyttade in. Mössen är helt ok för min del, men när hon tar småfåglarna, de små söta fåglarna som vi hänger ut mat till och som sitter och kvittrar i buskagen, då blir jag faktiskt lite ledsen. Hon kom in med en blåmes härom veckan, och igår upptäckte Fredrik en huvudlös fågel på gräsmattan. Utan huvud var det svårt att se, men de långa smala stjärtfjädrarna och den lilla späda kroppen fick mig att tro att det var den lilla stjärtmesen som Grynet hade gjort slut på.
Jag kan ju inte bli arg på henne, det är ju hennes jaktinstinkt som talar, men jag skulle gärna vilja få henne att förstå att det gör mig ledsen när hon tar småfåglarna.
Stjärtmesen var lite av en favorit, och det är tråkigt att jag inte får se hans vita huvud mer. Men aldrig att jag kommer att missta mig nästa gång en stjärtmes visar sig för mig, så mycket hann han lära mig i alla fall.
Jag får trösta mig med att Grynet ialla fall inte kommer att knipa ugglan, eller hackspätten, eller koltrasten.
(Min nya favorit vid fågelmaten, rödhaken, får hon också gärna lämna ifred.)