inlägg 100
Detta är mitt hundrade inlägg, och jag hade tänkt att fira det med en blidserie och lite annat roligt, men just nu kan jag inte riktigt sluta tänka på Dahab.
Dahab är ett av mina paradis på jorden. Jag lämnar kvar en bit av mitt hjärta där varje gång jag reser därifrån och ett övergrepp på Dahab är ett övergrepp på mig.
Första gången jag var där, för nästan exakt fem år sen, var det fortfarande väldigt enkelt med dammiga jordvägar, sittplatser uppbyggda av palmstockar och trasmattor och enkla camps där man kunde hyra in sig för en femma. Ett par år senare gjordes en uppfräshning av stället och när vi var där igen 03 och sen igen 04 hade de lagt sten på hela strandpromenaden, byggt upp muren och bron och många av resturangerna hade bytt ut sina enkla sittplatser mot stolar och bord. Fler och fler hotell byggs också för att locka andra turister än dykentusiaster och backpackers, men campsen finns kvar, och stämningen är densamma, och folket som bor och arbetar där.
Det är blandningen av kulturer och människor och allas intensiva kärlek till platsen som gör det så underbart. Det är egypten utan allt hets, en beduinby som med inspiration från hela världen han blivit ett paradis för den som vill komma bort från verkligheten eller en möjlighet för den som söker ett nytt liv.
Jag vill åka dit.
Det finns måsten som säger gör si och gör så, vardagliga måsten som räkningar som måste betalas, disk som måste diskas, saker som måste skötas om och om igen, och sen finns det måsten som gror inifrån, från hjärtat. När tv slutat sända bilder från mitt våldtagna paradis växer måstet i mitt hjärta, jag vill finnas där, liksom man vill finnas hos en vän som råkat illa ut, jag vill visa mitt stöd, att ingenting kan skrämma bort mig från mitt Dahab, jag vill se att de jag känner där nere är ok, fysiskt och psykiskt. Jag tänker främst på Mo, som bott och arbetat i Dahab i minst tio år nu, och som jag vet älskar stället och livet där.
Jag har hittat en sista minuten resa, 1098 kronor för en vecka. Ekonomiskt sett skulle det funka, jag skulle kunna åka dit. Men min käre sambo är alltför förnuftig, han skulle aldrig göra det, ta hand om hem och familj en vecka för att låta mig följa mitt hjärta. Han är en förnuftig vattuman, jag är en passionerad skytt, ibland är den ekvationen svår. Han förstår inte att världen står kvar även om man prioriterar annorlunda än förnuftet säger, att ibland är det den stora bilden man måste se och strunta i de små problemen som står ivägen.
Mitt hjärta är brustet och det kommer inte helas förrän jag åter sätter min fot på en viss strand vid röda havet, även om jag måste vänta i månader eller år :( innan jag får en möjlighet.
Dahab är ett av mina paradis på jorden. Jag lämnar kvar en bit av mitt hjärta där varje gång jag reser därifrån och ett övergrepp på Dahab är ett övergrepp på mig.
Första gången jag var där, för nästan exakt fem år sen, var det fortfarande väldigt enkelt med dammiga jordvägar, sittplatser uppbyggda av palmstockar och trasmattor och enkla camps där man kunde hyra in sig för en femma. Ett par år senare gjordes en uppfräshning av stället och när vi var där igen 03 och sen igen 04 hade de lagt sten på hela strandpromenaden, byggt upp muren och bron och många av resturangerna hade bytt ut sina enkla sittplatser mot stolar och bord. Fler och fler hotell byggs också för att locka andra turister än dykentusiaster och backpackers, men campsen finns kvar, och stämningen är densamma, och folket som bor och arbetar där.
Det är blandningen av kulturer och människor och allas intensiva kärlek till platsen som gör det så underbart. Det är egypten utan allt hets, en beduinby som med inspiration från hela världen han blivit ett paradis för den som vill komma bort från verkligheten eller en möjlighet för den som söker ett nytt liv.
Jag vill åka dit.
Det finns måsten som säger gör si och gör så, vardagliga måsten som räkningar som måste betalas, disk som måste diskas, saker som måste skötas om och om igen, och sen finns det måsten som gror inifrån, från hjärtat. När tv slutat sända bilder från mitt våldtagna paradis växer måstet i mitt hjärta, jag vill finnas där, liksom man vill finnas hos en vän som råkat illa ut, jag vill visa mitt stöd, att ingenting kan skrämma bort mig från mitt Dahab, jag vill se att de jag känner där nere är ok, fysiskt och psykiskt. Jag tänker främst på Mo, som bott och arbetat i Dahab i minst tio år nu, och som jag vet älskar stället och livet där.
Jag har hittat en sista minuten resa, 1098 kronor för en vecka. Ekonomiskt sett skulle det funka, jag skulle kunna åka dit. Men min käre sambo är alltför förnuftig, han skulle aldrig göra det, ta hand om hem och familj en vecka för att låta mig följa mitt hjärta. Han är en förnuftig vattuman, jag är en passionerad skytt, ibland är den ekvationen svår. Han förstår inte att världen står kvar även om man prioriterar annorlunda än förnuftet säger, att ibland är det den stora bilden man måste se och strunta i de små problemen som står ivägen.
Mitt hjärta är brustet och det kommer inte helas förrän jag åter sätter min fot på en viss strand vid röda havet, även om jag måste vänta i månader eller år :( innan jag får en möjlighet.
Kommentarer
Trackback