utedasset

Jag tog kvällspromenaden igår. Först hade jag tänkt ta svängen upp till fornborgen som vi brukar göra, men jag ändrade mig och vi gick in på traktorvägen nedanför istället. Det var rätt beslut, det kände jag med en gång. Från fornborgen har man en underbar utsikt, man står högst upp, över allt, och det känns på något sätt tidlöst att vandra omkring där uppe. Går man traktorstigen är man inte över allting utan mitt i det, och det kändes extra tydligt igår. Det småduggade och var fuktigt i luften och i markerna, men temperaturen var behaglig och det gick verkligen att känna hur naturen frodades runt omkring oss. Fukten och värmen har fått naturen att explodera och allting var nytt, fräscht och fullt av kraft och energi. Bäckar porlade, fåglar kvittrade överallt och dofter från blommor, träd, fukt och fruktsamhet löste av varandra. Jag avundades Ziggy som har ett mycket bättre utvecklat luktsinne än vad jag har och kan förstå vad han känner för lukt. Själv kan jag bara ana de starkaste dofterna och att placera dem går oftast inte.
Jag fick en känsla av att jag ville ta av mig naken (men jag gjorde inte det), jag kände mig på något sätt obekväm i min fleesejacka och mina gummistövlar som liksom avskärmade mig från naturen. Kanske är det därför som man ska klä sig i naturmaterial, för att inte avskärma sig? För att lättare känna sig som en del av detta magnifika mästerverk?
Vi tog några avstickare från traktorvägen in i den fuktiga skogsmarken, men det var skymning, och då känner jag mig ofta som en inkräktare i skogen och är extra försiktig. Ibland var jag tvungen att stanna till och bara titta och lyssna, eller blunda och lukta. (och ibland blev jag lite sur på mig själv för jag än en gång hade glömt kameran)

Det frodas ute nu, det finns inget att frukta, sommaren ligger framför oss...