Två små som kan gå mig på nerverna
Då Fredrik och Douglas skulle iväg på en informationsträff om solfångare (jag och rasmus skulle också med egentligen men men jag kände att jag inte pallade att ha med våran vilding någonstans där det är meningen att man ska sitta och lyssna) så skulle jag, innan de gick, ta med mig våran Ziggy på en promenad. Men han vägrade. Jag lockade med honom en bit, sen satte han sig ner och tittade frågande på mig. Samma sak upprepades var tionde meter och ju lägre vi kom hemifrån desto svårare var det att locka honom med mig. Tillslut vände han och sprang hemåt. Jag fick honom att stanna, men definitivt inte att följa med åt mitt håll, han ville hem till husse. Jag måste koppla honom och släpa med honom om han ska följa med, eller få med mig katterna för då blir det mer fart i vovven. Jag vet inte varför han har börjat trotsa mig så. Förut så reagerade han bara så när det var blött och tråkigt väder, men nu, när det är så underbart väder ute, varför vill han inte följa med? Är det för att jag är förkyld och han märker att mina lockrop och glädjeskutt är framtvingade? Måste få lite fart på den där hunden.
Sen är det rasmus då. Tre gånger om dan ska vi få honom att somna, och oftast är det jag som håller i det. Eftersom han är så i farten hela tiden måste han sova både på förmiddagen och eftermiddagen för att inte bli för grinig, och sen ska han somna för kvällen också. Den senaste månaden har jag äntligen lyckats få honom att somna i sängen istället för i famnen, och det är ett stort framsteg, men det tar ju en sån tid, och han är så envis...
Först lägger jag honom ner, med nappen i munnen och kaninen och ankan i händerna, jag lägger en av mina händer i ett fast grepp om hans ben, för annars slänger han med dem och ligger med dem rätt ut åt sidorna så fötterna åker ut mellan spjälorna, med andra handen klappar jag honom på huvudet medan jag sjunger en vaggsång, eller en annan sång, eller tillslut en påhittad "nu så ska du sova, annars blir jag tokig" sång. Detta kan pågå i säkert en halvtimma ibland, och slutar jag sjunga, eller slutar klappa honom på huvudet, eller släpper hans ben, så börjar han gråta alternativt reser sig upp.
Inte konstigt att man blir galen i den här familjen...
Tog nya bilder på magnolian idag, nu är hon nästan helt utslagen och så vacker...
Sen är det rasmus då. Tre gånger om dan ska vi få honom att somna, och oftast är det jag som håller i det. Eftersom han är så i farten hela tiden måste han sova både på förmiddagen och eftermiddagen för att inte bli för grinig, och sen ska han somna för kvällen också. Den senaste månaden har jag äntligen lyckats få honom att somna i sängen istället för i famnen, och det är ett stort framsteg, men det tar ju en sån tid, och han är så envis...
Först lägger jag honom ner, med nappen i munnen och kaninen och ankan i händerna, jag lägger en av mina händer i ett fast grepp om hans ben, för annars slänger han med dem och ligger med dem rätt ut åt sidorna så fötterna åker ut mellan spjälorna, med andra handen klappar jag honom på huvudet medan jag sjunger en vaggsång, eller en annan sång, eller tillslut en påhittad "nu så ska du sova, annars blir jag tokig" sång. Detta kan pågå i säkert en halvtimma ibland, och slutar jag sjunga, eller slutar klappa honom på huvudet, eller släpper hans ben, så börjar han gråta alternativt reser sig upp.
Inte konstigt att man blir galen i den här familjen...
Tog nya bilder på magnolian idag, nu är hon nästan helt utslagen och så vacker...
Kommentarer
Postat av: Anonym
magnolian var magnifik, speciellt att stå under den och titta upp och lukta på blommorna!
Du kan vara lugn, Rasmus kommer inte att önska en mamma som klappar honom när han kommer i målbrottet, så det går över. Njut lite istället, om du kan, av att vara det viktigaste som finns just nu.
kram
manna
Trackback