kennelfobi
Vi vill ha en liten tollartös. Jag har blivit förälskad i rasen. Arbetsglädjen, ivern, farten och den där extra gnuttan livsglädje som finns i rasen vill jag ha mer av. Ziggy är redo för en kompis, och jag är redo för en till hund att jobba med.
Vi började titta redan i höstas efter en lämplig kennel och hittade tillslut en som skulle få två kullar till våren och som verkade seriös och på inte allt för långt avstånd. Den andra kullen passade bäst, då släktskapen med ziggy var marginella (jag skulle gärna vilja ha en kull valpar någon gång, och om denna tiken skulle visa sig lämplig och så skulle jag gärna vilja använda den då meriterade ziggy i parningen, så jag ville inte att det skulle finnas närmare släktband).
Vi åkte upp och hälsade på ett par veckor innan valparna föddes. De frågade inte så mycket, utan pratade mest om sig själva, och jag fick snart en känsla av att de såg ner på oss på något sätt. En besservisserkänsla.
Snart därefter föddes kullen, och det fanns fyra tikar i kullen så våra förhoppningar om en valp stärktes och jag gick på moln i en vecka och drömde och planerade.
Sen fick vi en mail. Hon hade antagligen bestämt sig redan från början. Vi skulle inte kunna ge valpen ett rikt liv.
Dumma som vi var så hade vi inte kontaktat fler kennlar. Ett halvårs planering hade krossats.
Efter en dag i chock, sorg och ilska började jag febrilt leta efter en annan kennel med valpar nu till våren. Problemet är att det är svårt att få tag i tollarvalpar, framför allt tikar, och även de ofödda valparna har långa kölistor.
Jag lyckades faktiskt få tag i en tollartik från några som fått återbud, men det var i Stavanger. Ett dygn med tåg eller svindyrt flyg. Det går ju bara inte. Tyvärr.
Nästa steg då, titta framåt, på sommarkullarna. Jag började lite smått men började drabbas av skräck och rädsla.
Tänk om samma sak skulle hända igen.
Tänk att följa ännu en tik fram till valpning, träffa kennelfolk och bli granskad, se kullbilder och valpbilder och tänka att en av dem är kanske vår, och sen bli totaldissad. Skulle jag överhuvudtaget klara av det?
Kennelfobi och tollardrömmar passar inte bra ihop, det är ett som är säkert i alla fall.
Vi började titta redan i höstas efter en lämplig kennel och hittade tillslut en som skulle få två kullar till våren och som verkade seriös och på inte allt för långt avstånd. Den andra kullen passade bäst, då släktskapen med ziggy var marginella (jag skulle gärna vilja ha en kull valpar någon gång, och om denna tiken skulle visa sig lämplig och så skulle jag gärna vilja använda den då meriterade ziggy i parningen, så jag ville inte att det skulle finnas närmare släktband).
Vi åkte upp och hälsade på ett par veckor innan valparna föddes. De frågade inte så mycket, utan pratade mest om sig själva, och jag fick snart en känsla av att de såg ner på oss på något sätt. En besservisserkänsla.
Snart därefter föddes kullen, och det fanns fyra tikar i kullen så våra förhoppningar om en valp stärktes och jag gick på moln i en vecka och drömde och planerade.
Sen fick vi en mail. Hon hade antagligen bestämt sig redan från början. Vi skulle inte kunna ge valpen ett rikt liv.
Dumma som vi var så hade vi inte kontaktat fler kennlar. Ett halvårs planering hade krossats.
Efter en dag i chock, sorg och ilska började jag febrilt leta efter en annan kennel med valpar nu till våren. Problemet är att det är svårt att få tag i tollarvalpar, framför allt tikar, och även de ofödda valparna har långa kölistor.
Jag lyckades faktiskt få tag i en tollartik från några som fått återbud, men det var i Stavanger. Ett dygn med tåg eller svindyrt flyg. Det går ju bara inte. Tyvärr.
Nästa steg då, titta framåt, på sommarkullarna. Jag började lite smått men började drabbas av skräck och rädsla.
Tänk om samma sak skulle hända igen.
Tänk att följa ännu en tik fram till valpning, träffa kennelfolk och bli granskad, se kullbilder och valpbilder och tänka att en av dem är kanske vår, och sen bli totaldissad. Skulle jag överhuvudtaget klara av det?
Kennelfobi och tollardrömmar passar inte bra ihop, det är ett som är säkert i alla fall.
Kommentarer
Trackback