känslan när jag har läst ut en bok
Jag anser att jag läser för lite böcker. Inte för att jag borde läsa mer, utan för att jag vill. Det finns inte riktigt tillräkligt med tid att läsa i mitt liv just nu med en niomånaders filur som tar all tid och en bok som inte skriver sig själv. När jag väl lyckas avsluta en bok jag läst fylls jag av ett lyckorus, i alla fall om det är en bra bok, men det brukar det vara om jag lyckas avsluta den. Tråkiga och dåliga böcker har jag inte tid med, de brukar jag lägga åt sidan och kanske avsluta någon annan gång, om den känns mer relevant då.
Idag läste jag ut Isabel Allendes bok Pygméernas skog. Det är den tredje delen i en ungdomsserie och jag köpte den till min sambo i julklapp. Vi hade båda läst de två första delarna och när jag såg att den tredje delen hade kommit ut, i poket till och med, så var jag tvungen att köpa den trots att vi inte skulle köpa några julklappar till varandra eftersom digitalkameran var vår julklapp. Han läste den givetvis innan mig och det var han som sa åt mig att läsa den när jag hade ryckt åt mig Paulo Coelhos "Elva minuter", som han tänkt att läsa.
Det var bra att han bad mig att läsa den, för nu har jag fortfarande Paulo Coelhos bok att se fram emot, och Allendes bok att tänka tillbaka på.
Vad jag förstår så var den här triologin hennes första bidrag till ungdomslitteraturen, men jag kan varmt rekommendera den till alla vuxna också. Framförallt kanske de vuxna som glömt bort hur det känns att vara ung och som har tappat tron på det andliga och kärlekens makt.
Jag ser den som en hyllning till jordens mirakel. Till de djupa skogarna, de höga bergen och de människor som lyckas med konsten att leva i harmoni med sin värld och bevara sin andlighet.
Idag läste jag ut Isabel Allendes bok Pygméernas skog. Det är den tredje delen i en ungdomsserie och jag köpte den till min sambo i julklapp. Vi hade båda läst de två första delarna och när jag såg att den tredje delen hade kommit ut, i poket till och med, så var jag tvungen att köpa den trots att vi inte skulle köpa några julklappar till varandra eftersom digitalkameran var vår julklapp. Han läste den givetvis innan mig och det var han som sa åt mig att läsa den när jag hade ryckt åt mig Paulo Coelhos "Elva minuter", som han tänkt att läsa.
Det var bra att han bad mig att läsa den, för nu har jag fortfarande Paulo Coelhos bok att se fram emot, och Allendes bok att tänka tillbaka på.
Vad jag förstår så var den här triologin hennes första bidrag till ungdomslitteraturen, men jag kan varmt rekommendera den till alla vuxna också. Framförallt kanske de vuxna som glömt bort hur det känns att vara ung och som har tappat tron på det andliga och kärlekens makt.
Jag ser den som en hyllning till jordens mirakel. Till de djupa skogarna, de höga bergen och de människor som lyckas med konsten att leva i harmoni med sin värld och bevara sin andlighet.
Jag ska leva på mitt rus ett tag, och försöka behålla leendet på mina läppar. Sen hoppas jag att jag snart får tillfälle att rycka till mig en till av alla olästa böcker som står i hyllan och skriker "läs mig, läs mig, läs mig"
Kommentarer
Trackback
