utedasset

Vi åkte upp i lördags. Släpet var fullt och tungt, men än har vi inte fått med några möbler, vi ville se vad de hade lämnat kvar i huset först.
De hade lämnat huset samma dag och hängt ut nycklarna i garaget till oss så när vi kom fram någon gång runt tiotiden på kvällen var det bara att gå in.
Det var magiskt. Stjärnhimlen var underbar, så underbar som den är en stjärnklar natt på landsbygden och några lyktor lyste runt huset och gjorde det så hemtrevligt att Fredrik ropade "hallå" när vi kom in, för säkerhets skull.
Några av mina älskade krukväxter åkte på frostskador efter sex timmar i en iskall släpvagn och den stackars guavans löv var helt hopskrumpna igår. Vi får hoppas att den klarar det ändå, den har ju tappat alla löven förut, när vi var borta och den torkade ut. Jag håller tummarna för dig guavan.
Vårelden och hennes barn blev också ledsna, förutom de som reste varmt och bekvämt i bilen.

Trots hus och lägenhet känner jag mig för tillfället ganska hemlös. Det kommer att dröja några veckor innan vi kan flytta in i huset så vi får bo hos föräldrar under tiden, och lägenheten måste tömmas och städas så vi är inte helt ifrånflyttade ännu. Känner mig splittrad, rastlös, fast lycklig...

Han är min ursäkt för att jag inte har uppdaterat min blogg så flitigt som jag brukar. Förberedelserna inför flytten skulle också kunna vara en anledning, men när man gör sånt som är lite jobbigt, så kan en sån grej som att blogga vara en bra ursäkt till en paus, så jag får nog skylla på Zorro. Eller kanske rättare sagt på Isabel Allende, som med sin skildring av Zorros uppväxt har hållit mig fast i flera dagar. När jag kommit en bit i boken kidnappades den dock plötsligt av min käre sambo som släppte allt för en dag för att plöja igenom berättelsen. Själv har jag fått ta de stunder jag har fått, så för mig tog det några dar innan jag nådde slutet. Jag hade bara några sidor kvar när mina ögon gav upp i går kväll så i morse avslutade jag äventyret och tänkte nu ge en liten recension.

Hon har ju ett underbart sätt att berätta, och samtidigt som hon beskriver den unge Diegos äventyrliga uppväxt så beskriver hon samtiden. Det nykoloniserade kalifornien, de samtida händelserna i europa varav främst spanien där Diego spenderade fem år av sin uppväxt. Hon lyckas beskriva missionärerna, indianerna, zigenarna, piraterna, sjömännen, de rika, de fattiga, brödraskapen och adeln samtidigt som hon inte på något sätt lämnar historien....

....jag kan inte längre, han vill inte sluta gnälla, och det här är andra gången jag försöker ge mig på att blogga idag,  jag får väl ta tag i mina moderliga sysslor...

Minstingen väckte oss strax efter sju i morse (om man inte räknar alla gånger han väckte oss i natt).
Vi hade väl hoppats på att få sovmorgon fram till åtta då transformers börjar, men tji fick vi.
Om ett par timmar, klockan tio närmare bestämt, ska vara på hälsomagasinet för ett yogapass. Det var nästan två veckor sedan jag tränade sist då både magsjuka och förkyldning har förhindrat mig så det blir mjukt och bra att börja med ett yogapass. Det är min sista träningsvecka jag har framför mig, sen går mitt abbonnemang ut och vi flyttar, så jag får försöka utnyttja veckan till max. Efter det blir det att försöka träna på egen hand om jag vill hålla konditionen och styrkan, vi får väl se hur det går...

Jag har en ljuslila och en ljusrosa tubstrumpa. De köpte vi på våran cykelsemester. Därför känner jag mig nu manad att berätta om den.

Det var juli. Vi bodde i våran husvagn på marken vi äger kollektivt ute i borgunda utanför falköping. Vi hade kommit in på våra utbildningar på fridhems folkhögskola som skulle börja till hösten, Jag och fredrik skulle nu gå en enveckas yogakurs på fridhem som fanns med bland deras stora utbud av sommarkurser. Detta för att få lite semester och för att kolla in skolan och samhället vi skulle flytta till.
Jag fick plötsligt idén att vi skulle cykla dit. Det är trettiofem mil ungefär.
Vi inhandlade cykelväskor och annat nödvändigt och gav oss iväg från falköping en eftermiddag sex dagar innan kursen skulle börja.
Första etappen skulle gå till Ulricehamn. Det började regna. I Kinnarp hamnade vi på en väg med högt blött gräs. Mina skor blev blöta och de blev aldrig mer torra. I Blidsberg blev mina andra skor blöta och jag stoppade mina fötter i plastpåsar innanför skorna för att hålla fötterna torra.
När vi cyklade förbi slalombackarna i Ulricehamn jublade jag inom mig, jag var helt slut i benen.
Vi slog upp tältet på en camping vid sjön. Receptionen hade redan stängt och vi smet iväg dagen därpå innan de öppnade så vi campade gratis.
På morgonen var det ganska fint väder och jag hade träningsvärk i låren. Vi cyklade väster om sjön Åsunden genom Vasared och Dannike och tog sen vägen till Torpa stenhus för att rasta lite. Det började regna så vi tog den guidade turen och han berättade om dottern som kommit hem från danmark samtidigt som pesten hade brutit ut i köpenhamn. Henne hade de murat in i ett rum och alla som har försökt öppna väggen för att se om det är en sann historia har råkat ut för en olycka.
Vi cyklade över bron och åkte genom den vackra ekskogen på den smala halvö som sträcker sig in mot Torpa. Det började regna igen.
Vi kom fram till Svenljunga fritidsområde och undrade vad det kostade att hyra en stuga.
"trehundra kronor" sa hon.
"för dyrt" sa fredrik.
"det regnar" sa jag.
Vi såg på anslagstavlan att det fanns ett vandrarhem i Örsås en mil söderut. Vi cyklade dit, kalla, blöta och trötta. Det var ingen där.
Det satt en lapp på dörren med en vägbeskrivning och ett telefonnummer. Vi cyklade dit och fick komma in. Hon följde med oss till vandrarhemmet som var en gammal byskola. Vi var helt själva i villan för trehundra kronor. Bättre än en stuga på campingen. Vi kollade på "vänner" på tvn och käkade nudlar med svampsås.
Nästa dag åkte vi en fin liten väg via mårdaklev och stannade, när det började regna för mycket, på ett café och keramikbod med danskar som gjorde jättegoda friterade äpplen. När det blev bättre och vi hade blivit varma cyklade vi vidare och tältade vid en sjö med en brygga i samhället ätran på andra sidan halländska gränsen. Vi tog ett morgondopp.
Sen skulle vi ut på väg 26 mot halmstad, som var en stor väg. Vi skulle svänga av den ganska snabbt och cykla på en mindre väg på andra sidan nissan men vi missade avfarten och blev kvar på 26an ett bra tag. En annan cyklist kom ikapp oss. Det var en tysk ung kille som cyklat ända från norrland. Han skulle till Halmstad. Tillslut kom vi över på andra sidan nissan och det var mycket vackert. Solen sken också en stund tror jag. Sen cyklade vi länge, länge genom vacker halländsk skog och ängsmark där vattnet forsade och rann och ingen tältplats verkade visa sig för oss. Tillslut, när klockan var långt efter tio på kvällen, hittade vi en gräsplätt invid vägen i närheten av en bondgård som dög.
Vi mötte den gamla bonden på morgonen. Han pratade vildsvin och sjukdomar. Han verkade glad att ha någon att prata med.
Vi stannade på mästocka ljunghed. Där betade såna där långhåriga, röda kossor med långa horn. Vi cyklade genom den lilla byn mästocka i solsken och i en icabutik i knäred köpte jag ett trepack tubstrumpor då alla mina strumpor var blöta. På andra sidan skånska gränsen stannade vi utanför ett mysigt ödetorp och kokade middag i solskenet.
På eftermiddagen stannade vi på en badplats söder om Örkelljunga där vi badade och betraktade några skolbarn som plaskade, lekte och njöt av sitt sommarlov. Sen cyklade vi vidare söderut in på väg 108.
Det började regna igen och vi stannade vid ett ödetorp. Det var öppet och vi gick in. Det var rörigt och obehagligt därinne så vi avbröt snabbt funderingarna på att sova där och cyklade vidare i regnet.
I Oderljunga, vid skolan, intill muren till kyrkan, fanns en återvinningsstation under tak. Eftersom skolan var stängd för sommaren var plasttunnorna tomma och det var fräscht och rent. Det kändes som ett bra alternativ till att slå upp tältet i regnet. Vi tände några värmeljus och gjorde det mysigt.
På morgonen dan därpå fick vi syn på en stork som stod där på ett ben intill skolan, en riktig stork.
När vi cyklat till Ljungbyhed valde jag som var kartläsare den vägen som såg minst och kortast ut på kartan. Jag tänkte inte på att den gick rakt över söderåsen. Vi fick leda våra tungt packade cyklar upp för den branta backen, men det var värt det. Cykelturen ner genom den vackra ädelskogen var helt underbar.
Vi kom ner från åsen vid Knutstorp och cyklade via golfbanan och väderkvarnen. När vi cyklade genom Torrlösa susade vi fram med vetskapen att vi alldeles snart var framme och två kilometer senare kom vi äntligen in i Svalöv, lagom till att skriva in oss i expeditionen och få våran nyckel.
Kursen började dagen därpå, men det är en annan historia.

Idag var vi ute på en lång promenad. Jag hade Rasmus i bärsjalen och vi gick först hela vägen bort till monessoriförskolan och lämnade in mitt arbetsschema för jan/feb. Jag berättade att vi skulle flytta och att jag inte kunde jobba mer (om de inte behövde mig veckan som kommer). "Åh, va synd, vi behöver ju dig."
Kanske kan jag få ett rekommendationsbrev...

Sen gick vi till BVC för Rasmus 10 månaders kontroll hos doktorn. Det var den danske doktorn. Samma som sist på BVC och samma som tittade på mitt handeksem när det höll på att äta upp min hand. (Det är under kontroll nu men inte riktigt helt borta)
Jag berättade återigen att vi skulle flytta och distriktssköterskan kopierade journalen och skickade med den så vi kunde lämna den på BVC i falköping sen. Jag tänkte på när vi flyttade ner och jag fick ringa till BVC i falköping så de kunde skicka ner Douglas journal inför hans femårskontroll. Den dök åter upp hos skolsköterskan när vi var på kontroll i förra året. Födelseannonsen från tidningen, med bilden på mig och den nyfödde Douglas, fanns med i journalen. Den har suttit där sen de första kontrollerna, när Douglas var nyfödd. Undra om de skickar den till falköping eller om de skickar en kopia. Rasmus orignal skulle tydligen arkiveras i skåne.

Sen gick vi till Douglas skola för att hämta honom. Han brukar gå själv nuförtiden så han blev överraskad när vi dök upp. Han hade väskan full med pärmar och papper som fröken hade skickat med. Det var ju hans näst sista dag. Nästa vecka är sportlov och sen flyttar vi...

När vi kom hem dröjde det inte länge innan Lucas ringde. De hade bestämt att Douglas skulle dit och leka. En stund senare dök Lucas upp på tröskeln för att hämta Douglas. Han går i en annan skola och årskursen över och de har börjat gå hem tillsammans ibland. De leker båda med transformers och verkar leka jättebra ihop. Lite synd att de har lärt känna varandra nu när vi ska flytta. De får väl börja brevväxla.

...ni får gärna kommentera mera, det är roligt med kommentarer, även när de inte har något vettigt innehåll.

...när jag var ute och gick:

Jag kommer att sakna råkorna. Dessa stora vackra fåglar med sitt ideliga kraksande som har blivit en del av min vardag. Det finns inga råkor på falbygden. Dock finns det en hel del kajor och de är jag också mycket förtjust i. Framförallt när de samlas i stora flockar på kvällen för att umgås innan läggdags. Men råkorna, de är ju så härliga...(jag rekommenderar dokumentären "trevligt att råkas" som jag av en slump har fått på två gånger på tvn och som fått mig att tycka om dessa fåglar ännu mer)
Sen är det ju koltrastarna också. Det finns koltrastar dit vi ska också, men inte i samma kvantitet. Här sitter det en i var och varannan buske och på våren ekar hela svalöv av den vackra koltrastsången.

Och gladorna...
Mitt hjärta slår extraslag när jag får syn på en glada som glider fram i cirklar på sin jakt efter ett byte, och här finns det gott om dem. De är så stora och vackra och jag känner mig så liten och obetydlig när jag ser dem i sin magnifika prakt. Det är något speciellt med rovfåglar som är svårt att förklara.

(jag kanske borde gå med i en ornitologförening)

Sen har jag några favoritträd som jag kommer sakna också. Framförallt den som syns i bakgrunden på min profilbild. Det är en stor pil som växer i parken intill svalövsbäcken. Jag tror jag är lite förälskad i det trädet (ungefär som jag var förälskad i flugsnapparhanen som bodde i holken i borgunda). Han lyssnar alltid på vad jag har och säga och när jag kramar honom så fylls jag av glädje...
Jag brukar komma med gåvor som jag fäster i hans skorvliga stam. Blommor, fjädrar, bär och annat jag hittar på mina promenader, jag tror han gillar att bli utsmyckad.

 

måste skylla på de snoriga dagisbarnen, och på vad det nu var som gjorde mig magsjuk i förra veckan för det sänkte nog mitt immunförsvar en aning också.

Synd att resten av familjen är minst lika sjuk, då finns det ingen som kan ta hand om mig.......

Jag läste coelhos "veronika bestämmer sig för att dö" igen. Jag trodde faktiskt inte att jag hade läst den, men jag kom ganska fort fram till att jag kände igen allt jag läste och samtidigt som hon fick reda på att hon hade fem dagar kvar att leva så kom hela historien tillbaka till mig. Jag läste den ändå, för den är värd att läsas om och om igen.

Och låt ingen hindra dig, bry dig inte om ifall de kallar dig galen, för det är ditt liv och du lever det bäst om du gör det ditt hjärta drömmer om....(det finns inga begränsningar)

Kanske ska passa på att sova jag också.....

Idag fyller min älskling 32 år. Vi uppvaktade honom på sängen i morse med en kopp rooiboste och levande ljus. I present får han tusen kronor insatta i hundbudgeten, på sängen fick han en teckning av Douglas och en dikt av mig (och en fotmassage).
Tårtbottnen står i ugnen. Det blir chokladbotten med grädde, banan och jordgubbar....

Det är så underbart väder, vi FÅR inte stanna inne hela dagen när solen skiner så underbart. Det får nog bli en promenad i parken i alla fall.

(och sen har vi senaste avsnittet av Lost nedladdat och färdigt som bara ligger och väntar på rätt ögonblick)

Är jag tacksam står jag automatiskt i tacksamhetsskuld. Skuld är ett negativt ord.
Är jag glad för någonting står jag inte i skuld men jag uppskattar det jag är glad för och vill automatiskt ge glädje tillbaka.
Känslan av tacksamhet och känslan av glädje eller lycka är egentligen densamma, och den härstammar från livets kärna, kärleken.

Allt som händer, alla förändringar, är en öppning för nya möjligheter även om det ibland kan vara svårt att se. Därför borde man vara tacksam, känna glädje, för allt som händer, då nya möjligheter för utveckling och lärande hela tiden dyker upp. Glädjen genomsyrar allt om man bara letar efter den, och det får man aldrig sluta göra.

slutfilosoferat...

Det är mycket som händer nu. Vi ska köpa hus, och därmed också bil. Vi ska flytta ifrån Svalöv och Douglas ska byta skola. Huset ska få en uppfrächning invändigt så vi kan flytta in och vi måste lära känna trädgården så att vi kan vårda den ordentligt. Vi har planer för företaget, både kortsiktiga för sommaren och långsiktiga för de kommande åren och vi hoppas på att bli med hundvalp fram på försommaren någon gång.

Men just nu, idag, och imorgon, och de kommande veckorna, händer nästan ingenting. Vi går här nere och väntar på att det ska bli dags att flytta. Dagarna går. Jag tränar några pass i veckan, sjunger i kören, går på barntimmar med Rasmus och skriver lite nu och då i bloggen eller på min bok. Men i huvudet kretsar allting kring flytten, huset, trädgården, företaget, hunden.

Jag befinner mig i ett väntrum. Men jag borde inte. Jag borde använda samma teknik som jag tränar på när jag står och väntar på bussen, eller står i kö. Då brukar jag försöka lägga åt sidan att jag väntar på någonting och bara vara nöjd med att jag står där. Jag ser mig omkring och observerar vad jag ser, jag lyssnar och observerar vad jag hör, känner efter hur det känns och finner mig i stunden.

Men i huvudet kretsar allting kring flytten, huset, trädgården, företaget, hunden.