utedasset

Jag anser att jag läser för lite böcker. Inte för att jag borde läsa mer, utan för att jag vill. Det finns inte riktigt tillräkligt med tid att läsa i mitt liv just nu med en niomånaders filur som tar all tid och en bok som inte skriver sig själv. När jag väl lyckas avsluta en bok jag läst fylls jag av ett lyckorus, i alla fall om det är en bra bok, men det brukar det vara om jag lyckas avsluta den. Tråkiga och dåliga böcker har jag inte tid med, de brukar jag lägga åt sidan och kanske avsluta någon annan gång, om den känns mer relevant då.

Idag läste jag ut Isabel Allendes bok Pygméernas skog. Det är den tredje delen i en ungdomsserie och jag köpte den till min sambo i julklapp. Vi hade båda läst de två första delarna och när jag såg att den tredje delen hade kommit ut, i poket till och med, så var jag tvungen att köpa den trots att vi inte skulle köpa några julklappar till varandra eftersom digitalkameran var vår julklapp. Han läste den givetvis innan mig och det var han som sa åt mig att läsa den när jag hade ryckt åt mig Paulo Coelhos "Elva minuter", som han tänkt att läsa.
Det var bra att han bad mig att läsa den, för nu har jag fortfarande Paulo Coelhos bok att se fram emot, och Allendes bok att tänka tillbaka på.
Vad jag förstår så var den här triologin hennes första bidrag till ungdomslitteraturen, men jag kan varmt rekommendera den till alla vuxna också. Framförallt kanske de vuxna som glömt bort hur det känns att vara ung och som har tappat tron på det andliga och kärlekens makt.
Jag ser den som en hyllning till jordens mirakel. Till de djupa skogarna, de höga bergen och de människor som lyckas med konsten att leva i harmoni med sin värld och bevara sin andlighet.

Jag ska leva på mitt rus ett tag, och försöka behålla leendet på mina läppar. Sen hoppas jag att jag snart får tillfälle att rycka till mig en till av alla olästa böcker som står i hyllan och skriker "läs mig, läs mig, läs mig"

Ända sedan vi flyttade hit har Douglas läst en stund på kvällen innan han släcker. Det gör han nu också. Just nu läser han tredje delen av Terry Pratchetts serie Resan Hem.
Det varierar väldigt mycket vad han läser för någonting, men allting började med Bamse.
Bamse är bra att börja med eftersom det är stora bokstäver och mycket bilder. Han var fyra år när han började läsa Bamse, när han var fem gjorde han i princip ingenting annat.
När han började läsa kapitelböcker var han sex år och det var sommaren innan han skulle börja förskoleklass. Han började med Kalle och Chokladfabriken.
Ett tag var det bara Enid Blytons böcker som gällde; femböckerna, mysterieböckerna och äventyrsböckerna. Sen var det Harry Potter, han har läst de första fyra böckerna. Narniaserien plöjde han igenom ganska snabbt. Han försökte sig till och med på sagan om ringen efter att han hade läst Bilbo, men den var lite svår och han lade boken åt sidan när han inte hade mer än några kapitel kvar.
Ibland glider han tillbaka till serietidningarnas värld, och där kan han stanna i några veckor innan han ger sig på något nytt äventyr i bokform.

Douglas läser min bok efterhand jag skriver den, och jag tar hans kritik på allvar...

Än en gång fick jag äran att vara fröken åt fritidsbarnen på montessoriskolan. Det var bara fyra barn och vi hade det ganska mysigt. På förmiddagen satt vi mest och målade, efter lunch var vi ute i någon timme och sen fick de tre barnen som var kvar med mig på att leka blindbock. Det var då det hände; Jag råkade i mitt famlande i mörkret komma åt munnen på en av pojkarna, inte alls hårt, jag kände det knappt, men tanden som han gått och vickat på hela dagen flög ut och landade på golvet. Han var väl mest nöjd och ingen skada var skedd, men det lät inte bra när han sedan glatt berättade för både rektorn och sin pappa att jag hade slagit ut den...

Nu har jag bakat färdigt pizzorna och gett lillkillen käk. Nu är det bara att vänta på att Fredrik kommer hem från polaren i huset mitt emot så vi kan sätta in pizzorna i ugnen. Jag får väl ta och titta på bolibompa med barnen under tiden, det börjar bli ganska spännande i julkalendern och vi missade den i morse igen.
(Douglas vaknar av väckarklockan och lyssnar på radions julkalender, sen är det meningen att han ska klä på sig och bädda sängen innan tvns julkalender som börjar en kvart senare, men det har hänt flera gånger att han fastnat framför luckorna för att sen komma på att julkalendern redan har varit...)

Jag skulle ju recensera boken...
Jag läste ut den ganska snart efter att vi kommit hem från novemberlovet, och nu har jag tagit en extra titt i den då jag ska lämna tillbaka den i jul.

Anna Kåver skriver om acceptans:

"Även om vi alla håller med om att känslor som sorg, rädsla, skam och skuld är allmänmänskliga och ofrånkomliga livsfenomen, så innerbär det inte att vi har lätt att acceptera dem. Vi vill vara lyckliga och med det menar vi oftast att vara befriade från allt vad negativa känslor heter."