utedasset

Detta är mitt hundrade inlägg, och jag hade tänkt att fira det med en blidserie och lite annat roligt, men just nu kan jag inte riktigt sluta tänka på Dahab.
Dahab är ett av mina paradis på jorden. Jag lämnar kvar en bit av mitt hjärta där varje gång jag reser därifrån och ett övergrepp på Dahab är ett övergrepp på mig.
Första gången jag var där, för nästan exakt fem år sen, var det fortfarande väldigt enkelt med dammiga jordvägar, sittplatser uppbyggda av palmstockar och trasmattor och enkla camps där man kunde hyra in sig för en femma. Ett par år senare gjordes en uppfräshning av stället och när vi var där igen 03 och sen igen 04 hade de lagt sten på hela strandpromenaden, byggt upp muren och bron och många av resturangerna hade bytt ut sina enkla sittplatser mot stolar och bord. Fler och fler hotell byggs också för att locka andra turister än dykentusiaster och backpackers, men campsen finns kvar, och stämningen är densamma, och folket som bor och arbetar där.
Det är blandningen av kulturer och människor och allas intensiva kärlek till platsen som gör det så underbart. Det är egypten utan allt hets, en beduinby som med inspiration från hela världen han blivit ett paradis för den som vill komma bort från verkligheten eller en möjlighet för den som söker ett nytt liv.

Jag vill åka dit.
Det finns måsten som säger gör si och gör så, vardagliga måsten som räkningar som måste betalas, disk som måste diskas, saker som måste skötas om och om igen, och sen finns det måsten som gror inifrån, från hjärtat. När tv slutat sända bilder från mitt våldtagna paradis växer måstet i mitt hjärta, jag vill finnas där, liksom man vill finnas hos en vän som råkat illa ut, jag vill visa mitt stöd, att ingenting kan skrämma bort mig från mitt Dahab, jag vill se att de jag känner där nere är ok, fysiskt och psykiskt. Jag tänker främst på Mo, som bott och arbetat i Dahab i minst tio år nu, och som jag vet älskar stället och livet där.

Jag har hittat en sista minuten resa, 1098 kronor för en vecka. Ekonomiskt sett skulle det funka, jag skulle kunna åka dit. Men min käre sambo är alltför förnuftig, han skulle aldrig göra det, ta hand om hem och familj en vecka för att låta mig följa mitt hjärta. Han är en förnuftig vattuman, jag är en passionerad skytt, ibland är den ekvationen svår. Han förstår inte att världen står kvar även om man prioriterar annorlunda än förnuftet säger, att ibland är det den stora bilden man måste se och strunta i de små problemen som står ivägen.

Mitt hjärta är brustet och det kommer inte helas förrän jag åter sätter min fot på en viss strand vid röda havet, även om jag måste vänta i månader eller år :( innan jag får en möjlighet.

Jag cyklade hem från Olga och Dano idag och tänkte ta en närmare titt på den gamla björken som jag sett tidigare. Den står mitt i en gammal domarring i en hage invid vägen och det är den äldsta och omfångsrikaste björk jag sett. Vid första anblicken ser man knappt att det är en björk då nästan all näver har försvunnit och ersatts av en mörk och grovskrovlig bark. Att den står precis mitt i det gamla stenmonumentet gör synen ännu mäktigare och jag kan inte undvika att tänka att det kanske är bortglömda magiska krafter som har fått björken att bli så gammal och ståtlig.
Jag ställde cykeln, som var tungt lastad med veckans inköp i ekoboden och gick med vördnad fram till trädet, som var större än jag trodde. Jag lät min hand smeka den skrovliga barken medan jag gick runt björken och när jag kom runt på den sidan som inte syns från vägen upptäckte jag att det var ett hål strax över huvudhöjd, björken var ihålig. Jag ställde mig på en sten som låg aldeles intill för att titta in men klev snabbt ner igen, vad var det jag hade sett? Inuti den ihåliga björken hade jag skymtat huvudet på en uggla. Den var inte mer än en meter ifrån mig och jag hade klivit ner för att inte skrämma den. Jag var ju inkräktare på dess territorium. Med dunkande hjärta och stora ögon smekte jag trädet en sista gång innan jag försiktigt smög därifrån. Det var för bra för att vara sant. Mitt i björken, som stod mitt i domarringen, satt en uggla, kanske den uggla som vi brukar höra på kvällarna, och jag hade sett den......

Jag har legat lite på latsidan när det gäller bloggen. Det är inte för att jag har tröttnat utan för att vi för tillfället bara har uppringt internet hemma och det är både jättelångsamt och jobbigt att behöva byta telefonkontakten varje gång. Men snart får vi bredband igen så då ska det väl bli lite oftare.
Jag har börjat lite med det ändlösa trädgårdsarbetet som jag har framför mig. Jag har krattat, rensat rabatter på gamla löv, tagit bort skyddsstaketet runt  de japanska cypresserna och järnekarna och bara gått runt och undersökt vad som tidigare dolde sig under snön. Ziggy har fått vara med mig i trädgården en hel del, och det har gått jättebra, förutom när jag skulle kratta och han tyckte att krattan var en rolig leksak.
Rasmus var på BVC idag och fick en spruta. Han skrek bara lite grann och var jätteduktig. Nu tycker jag att det luktar bajs så jag får väl ta hand om blöjskiten för andra gången idag. (Ser fram emot sommaren då han kan springa naken och lära sig att sitta på potta(?))

Visseligen är vår lilla vovve en apporterande jakthund, men titeln familjens jägare får vi nog ge till Grynet.
Hon har lyckats fånga minst tre möss sedan vi flyttade in. Mössen är helt ok för min del, men när hon tar småfåglarna, de små söta fåglarna som vi hänger ut mat till och som sitter och kvittrar i buskagen, då blir jag faktiskt lite ledsen. Hon kom in med en blåmes härom veckan, och igår upptäckte Fredrik en huvudlös fågel på gräsmattan. Utan huvud var det svårt att se, men de långa smala stjärtfjädrarna och den lilla späda kroppen fick mig att tro att det var den lilla stjärtmesen som Grynet hade gjort slut på.
Jag kan ju inte bli arg på henne, det är ju hennes jaktinstinkt som talar, men jag skulle gärna vilja få henne att förstå att det gör mig ledsen när hon tar småfåglarna.
Stjärtmesen var lite av en favorit, och det är tråkigt att jag inte får se hans vita huvud mer. Men aldrig att jag kommer att missta mig nästa gång en stjärtmes visar sig för mig, så mycket hann han lära mig i alla fall.
Jag får trösta mig med att Grynet ialla fall inte kommer att knipa ugglan, eller hackspätten, eller koltrasten.
(Min nya favorit vid fågelmaten, rödhaken, får hon också gärna lämna ifred.)

Tänk vad underbart att ha en liten hundvalp i huset. Jag kommer på mig själv när jag går omkring och fnissar, bara för att det är så roligt. Det är ju Fredriks hund och jag låter honom ta ledarrollen, det var lättare än jag trodde att hålla mig undan och låta Fredrik styra.
Jag måste hitta den där sladden så jag kan lägga upp massa söta valpbilder, han är så gudomlig.....
Katterna håller sig undan, det är bra att det finns två våningar i huset, och det verkar som de lugnar sig efter hand. Javas tass har blivit bättre också, och hon verkar vara sig själv igen.
Guavan har överlevt förresten. Den står här brevid mig i fönstret som vetter ner mot trädgården. Massvis med färska skott spirar från de nyss så dödslika grenarna och stammen. Den kommer att bli mycket vacker i sommar.

Jag hörde en bofink. Det låter som vår. Snön har börjat smälta i trädgården och det dyker upp snödroppar överallt. Jag blir helt överväldigad för allt nytt jag upptäcker i trädgården så jag har en mycket överväldigande vår och sommar att se fram emot.
Ugglan hör vi nästan varje kväll. Hoo-ho-hooo låter hon från någonstans i mörkret. Vi har inte sett henne(?) någon mer gång men det är väl bara en tidsfråga. Snart har hon inte mörkret att gömma sig bakom längre, det går mot ljusa sommarnätter.
Hackspätten hörde jag idag igen, men jag såg honom inte som vanligt. Jag lyssnade på hur länge han hackade och det var inte mer än en sekund, så jag är lite närmare svaret på vad det är för en hackspätt.

Det var roligt att ha gamlingarna på besök igår. Det är härligt att ha ett hus att ta emot gäster i. Det känns så stort, redan innan vi har fått i ordning vardagsrummet.
Trots att det kanske låter lite dumt så är det underbart att vi slipper se och höra varandra hela tiden. Vi kan vara i olika rum, på olika våningar eller till och med i olika byggnader. Det är lättare att veta var man har sig själv då på något sätt....

Nu ska jag skriva på min bok, det var länge sedan.....